Humanismen är en skör fågel

25 10 2010

En vecka har gått, en månad. Det mesta är som det brukar, men ändå inte.

Idag rapporterar DN ännu en gång om den stressiga skolan [25/10-10]. Artikeln är i sin utformning typisk och representativ för hur feministiskt vinklad skoldebatten är idag. Låt oss först titta på bilderna. På uppslaget visas bilder på sammanlagt sju kvinnor (elever, psykologer, kuratorer) och en ung man (elev). Man lyckas få in att “flickor är överrepresenterade när det gäller stressrelaterade problem” och att psykisk ohälsa hänger ihop med stress. Vi skall alltså ledas att tro att tjejer är värst drabbade. Låter det bekant? Samtidigt knappt ett ord om pojkarnas faktiska underläge i skolan. Som vanligt får vi insinuationer om en ”antipluggkultur”. Inte ett ord om självmordsstatistiken (trots att psykisk ohälsa diskuteras).

Ett kompakt osynliggörande – samtidigt som hela artikeln är en text skriven av, för och om kvinnor. Ja, den handlar ju om skolan – och så ser ju skolan (och högskolan) ut idag. Vem vågar lyfta fram detta på diskussionsbordet?

—————

Den lyckliga upplösningen på gruvolyckan i Chile är nästan glömd men blev globala nyheter – och visst var det fantastiskt! Världen behövde enas kring något positivt, att vi människor kan – om vi bara vill.

BBC imponerade med att faktsikt omnämna gruvarbetarna som ”män”. ”Och nu, äntligen, är alla männen uppe och räddade”, hörde man en reporter på BBC World berätta från platsen.

I Sverige har jag inte hört eller läst en enda referens till händelsen i tv eller i tidningar som beskriver scenariot på ett annat sätt än att det var ”människor”, ”arbetare”, gruvarbetare” eller ”personer” som råkat ut för detta. Aldrig verkar det vara på sin plats att här beskriva dessa arbetare, eller andra arbetare som dör, som just män. Jag undrar varför?

DN tillägger i en faktaruta att det är 12.000 personer varje år som dör i gruvolyckor. Men varför skriver inte DN att det är män som dör? Ja, det tål att tänkas på. Vilken agenda är det som ifrågasätts om man medverkade till att sprida kunskap som ifrågasätter bilden av kvinnan som det eviga offret?

Jo, det här är ju ett välkänt feministiskt mediagrepp. När kvinnor drabbas eller dör, så är det nästan alltid just detta som skrivs ut i rubrikerna. Men när utslitningen, faran, våldet, den för tidiga döden eller självskadebeteendet handlar om män, så blir det plötsligt ”människor” eller ”personer”. Inte män eller pojkar, vilket det oftast är.

När ungdomar försöker ta sitt liv, skrivs det spaltkilometer om det (och bra är väl det!), men det skrivs nästan uteslutande om tjejer och deras självskadebeteende och deras utsatthet. Nyhetsinslag, böcker, notiser, rapporter, intervjuer, artiklar och debatter i morgonsoffor. Varför mår tjejerna så dåligt? Varför ”drabbas tjejerna värst?”

Jo, för så är det sagt – och så skall vi fortsätta tro. Att allting alltid drabbar kvinnor värst.

Känner du igen det? Låter det bekant?

Varför omnämns inte pojkarna när man pratar om självmord? De dör i dubbelt så stor utsträckning som flickorna. Varför anses kön plötsligt ointressant när de som drabbas värst faktiskt är pojkar eller män? När fem flickor har tagit sitt liv har dubbelt så många pojkar gjort detsamma. Är detta verkligen så ointressant eller oviktigt att det skall mötas av kompakt medial tystnad?

Är offeridentiteten verkligen så central i myten om ”könsmaktsordningen” att man är beredd att offra generationer av pojkar och unga män, helt enkelt därför att deras öde inte passar in i den ideologiska modellen?

Jag tror dessvärre att det är så. Hur mycket jag än söker efter andra förklaringar till tystnaden, så landar jag i detta. Att den politiska feminismen i Sverige har inlett den så kallade ”proletariatets diktatur”. Alltså den period i omstöpandet av samhället som innebär medvetna och kalkylerade orättvisor och systematiska övergrepp och diskriminering riktad mot pojkar och män, för att sedan (efter teoretisk omskolning av den nya generationen), uppnå det efterlängtade Utopia eller Genutopia. Eller Amazonia.

Låter det ofattbart?

Vi vet ju att den politiska feminismen har byggt hela sin retorik på marxismen, som inte heller är en vetenskap, så egentligen borde det ju inte komma som en överraskning. När den feministiska pedagogiken fått ett ordentligt grepp om skolan (efter 20 års nedmontering), är omskolningsprocessen ett faktum. Pojkarna finns redan ute i marginalerna.

Vet vi att det är så? Ja, det vet vi.

Skolverket rapporterar om en öppen och avsevärd betygsdiskriminering av pojkar i skolan och gymnasiet men media håller tyst. Förlagen kniper ihop. Tv-debatterna uteblir (eller arrangeras hastigt, men med en ofokuserad och ytlig agenda och inte sällan med en förkrossande majoritet feminister inbjudna, som skiftar fokus och undviker ämnet). Dubbelt så många kvinnor kommer idag in på högskolorna, jämfört med män. Det går två kvinnor på varje man – och obalansen förstärks för varje år.

Egentligen är det genialt – ett teoretiskt, politiskt bygge som genomför den blodlösa revolutionen. På sikt. Först erövra språket. Retoriken. Sedan sakta men säkert förskolorna, skolorna, gymnasierna och högskolorna. Sedan medierna, rättsväsendet och regeringsmakten.

Men jämställdhet är ju bra, tänker säkert någon.

Ja, självklart. Men den politiska feminismen handlar inte om jämställdhet. Det är dags att våga ta denna kunskap till sig.

Vi som nu lyfter upp dessa frågor gör det – inte därför att vi är ointresserade eller oengagerade i kvinnofrågor, eller att vår ambition skulle vara att hålla kvinnor tillbaka. Varför skulle vi vilja det? Tvärtom är det ju just ett jämställt samhälle vi tror på, där spelreglerna för friska individer är desamma. Där vi alla omfattas av lika rättigheter och möjligheter – men också skyldigheter.

Varför skulle det vara oanständigt att lyfta fram och diskutera orättvisor och diskriminering som också drabbar pojkar och män?

Att vända ryggen till eller skifta fokus är ett vanligt bemötande. Varför?

Och de som till slut (efter påtryckningar) känner sig tvingade att kommentera gör det då inte sällan med en blandning av hån och omvänd bestörtning; ”Vad löjligt, vad tramsigt, att prata om Män som offer!? Titta hur världen ser ut!”

Och det är precis vad vi gör. Vi tittar hur världen ser ut. Vi ser också hur det ser ut här hemma. Vi läser rapporter, lyssnar på utredningar, analyserar situationen. Men vi talat för döva öron.

Hur många gånger måste man säga att det är fullt möjligt att tänka och arbeta utifrån humanistiska grundvärderingar, där empati och intresse för både killars och tjejers situation får plats. Där både kvinnofrågor och mansfrågor är viktiga.

Vi lever i en tid när extremistiska krafter hittar nya uttrycksformer, där den ideologiskt förvildade människan uppfinner nya språk och beklädningar för att skaffa sig makt. Det sker på den extrema högerkanten där rasismen stöps om i nya retoriska modeller, men det sker också i den växande feministiska extremismen och bland dess hantlangare.

Det kan tyckas förvånansvärt, men dessa ideologier har mer gemensamt än vad man kanske först tror. Dualismen, kollektivismen, identifikationen av en viss sorts männsikor som ”skyldiga”. Det är bara att skrapa på ytan så visar sig de mörka skuggorna.

Humanismen är en skör fågel. Inklämd mellan en tilltagande främlingsfientlighet och en växande acceptans för religiös fundamentalism – och under ständig attack från en ideologiskt misandri kamouflerad som jämställdhetspolitik eller genusanpassning – är den en fågel som nu förtjänar vårt beskydd.

Annonser

Åtgärder

Information

One response

5 11 2010
Musse Pig

Hej Mercedes,
tack för detta försvar för det mänskliga i mänskligheten! Det är kusligt hur massmedia gör gemensam sak med de som förlorat sig i sitt hat och sin maktlystnad och hur fega politiker inte står upp för grundläggande mänskliga värderingar och rättigheter på vår hemmaplan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: