Kvinnofrågor är viktiga, liksom mansfrågor.

21 06 2010

Jag har under de sista tio åren haft en växande känsla av att något inte står rätt till, i den svenska jämställdhetsdebatten. Att retoriken, idéerna och budskapet från feministernas håll har skiftat från ett sunt och humanistiskt tonläge, till en alltmer aggressiv och urskiljningslös könskamp.

Nu har jag också med intresse följt hur allt fler har vaknat upp inför detta, inte minst i den fortfarande ganska färska bloggvärlden – och genom de otaliga, öppna debattfora som nu florerar på nätet. Det har varit en inspiration. Jag har sällan kommenterat, men tagit till mig destu mer.

Med ödmjukhet ansluter jag mig nu till dessa röster, efter noga övervägande, från min postfeministiska hammock, där jag vill försöka föra en värdig, humanistisk och saklig diskussion kring de här frågorna.

I sammanhanget är det logiskt att samtidigt konstatera att de traditionella medierna smyger tysta kring detta allmänna uppvaknande. Man förstår att de allra flesta tyngre publicister och mediahus idag är en del av den extrema ideologiska rörelse som vi kallar feminismen, eller radikalfeminismen (den förra är ju nu en del av den senare).

Här förs en allt smutsigare politisk kamp, inte sällan med dolda agendor, där det ingår att ljuga, skarva, undanhålla information, förlöjliga, demonisera och styra en verklighetsbeskrivning som överensstämmer med de politiska målen. Det är alltså en lång rad journalister som idag sysslar med detta, i allians med de ideologiska härförarna, mycket långt från bilden av den ”fria och neutrala” journalistiken som vi en gång värderade så högt.

Egentligen är ju detta väldigt allvarligt. Både för journalistiken som ämnesområde, men givetvis också för samhället i stort. Det är dock ännu allvarligare att de här politiska idéerna är på god väg att infiltrera hela rättsväsendet och utbildningsväsendet.

Den svenska feminismen, den som av allt fler nu benämns som den politiska eller ideologiska feminismen (tidigare radikalfeminismen), är en extrem rörelse med grova humanistiska felslut. Delar av retoriken är lånad från marxism och postmodern strukturalism, där en kollektivistisk syn på människan är tydlig.

Den dualistiska kärnan är också central. En grupp mot en annan. Den ena sidan God, den andra Ond. Makt- och klassbegreppet har infogats i en föreställning om en så kallad könsmaktsordning. I denna föreställningsvärld föds en grupp människor till förtryckare och förövare, en annan till slavar och offer. Men nu är det alltså inte kapitalet som definerar ondskan utan det är könet. Den manliga könstillhörigheten.

Jag kommer att komma tillbaka till detta längre fram, men låt oss först titta på en sammanställning av några av den svenska feminismens vanligaste propagandateser:

Vi får lära oss att kvinnor befinner sig i en underordning. Att tjejer och kvinnor tjänar mindre, mår sämre, får sämre sjukhusvård, blir utsatta för ständiga övergrepp och kränkningar, att våldtäkter är normalt, att sextrakasserier är ständigt förekommande, att det finns glastak, att det finns ett förtryckande patriarkat. Otaliga inlägg i debatten vill göra gällande att tjejer utsätts för större press i skolan, att de på alla tänkbara sätt har det tuffare – att de rent av behöver kvoteras in i olika sammanhang för ”komma förbi killarna”.

Till detta borde ju en naturlig och rättfärdig respons vara: Är det här verkligen sant? Kan det vara så? Och är det sant, låt oss göra något åt det bums!

Men börjar man titta på fakta, forskning (neutral forskning – inte feministisk, ideologisk forskning), och hur det faktiskt ser ut, tar snart en annan verklighetsbild form.

Kvinnor tjänar inte mindre än män för samma jobb. I storstäderna tjänar rent av kvinnor lite mer än män för samma jobb. Några få procentenheter kvinnor tjänar oförklarligt lite i det stora hela och det finns fortfarande en större grupp kvinnor i relativt lågavlönade yrken. Detta är en helt annan verklighet än de myter som feministerna vill sprida.

Tjejer och kvinnor mår inte sämre än män. Nästan tre gånger så många unga killar tar sina liv och sju av tio som begår självmord är män.

Och så här fortsätter det. Nästan varje punkt i feministernas agendor går relativt enkelt att demontera – och fram träder inte sällan en bild som visar på raka motsatsen.

Våldtäkter är inte alls normalt – och det är framför allt inte ”normala” män som gör sig skyldiga till dessa brott. Väldigt, väldigt ofta handlar det om psykiskt sjuka människor eller missbruksmiljöer. Internationell forskning (neutral forskning – inte feministisk, ideologisk forskning), om våld i nära relationer visar med all tydlighet att det lika ofta är kvinnor som använder sig av våld, som män. Däremot blir oftare kvinnor allvarligt skadade.

I landets skolor kan Skolverket nu konstatera att pojkar blir könsdiskriminerade i betygssättningen. Dubbelt så många kvinnor kommer idag in på de svenska högskolorna. Pojkarna har i decennier halkat efter i förmågan att anpassa sig till de pedagogiska modeller som har byggts upp enligt feministiska normer. Istället för att se allvaret i situationen, kallas pojkar öppet för ”lata” och ”glidartyper”.

Att kvinnor skulle utsättas för sextrakasserier (mer än vad män utsätts för detsamma), visar sig snart också vara ett hopkok av vanföreställningar och lögner. Ekots stora undersökning om sextrakasserier i kulturvärlden var ännu en feministisk propagandakupp, ett falsarium som ingen kunde ta på allvar efter att förutsättningarna blev kända.

Några glastak för kvinnor har ännu ingen kunnat upptäcka (men det är ju tacksamt att hänvisa till om det inte gick så bra i anställningsintervjun…) och att många fler miljarder varje år läggs på kvinnor i sjukvården är ganska enkelt att ta reda på. För den som nu vill ta reda på det.

Sanningen är att vi lever i ett samhälle som präglas av ett öppet manshat. En illa dold misandri, som genomsyrar en stor del av samhällsdebatten idag. Men så här har det hållit på länge. Så länge att samhällets viktigaste myndigheter nu har indoktrinerats och inte längre kan se skillnad på ideologiska åsikter och faktabaserad kunskap.

Vi har fått ett rättsväsende som ”tycker” att vissa typer av människor är skyldiga. Vi har fått en skola som lyfter fram de tjejer som redan från början tar mest plats och som ”håller tillbaka” de pojkar som redan från början hade svårt att ta plats.

Vi har fått en mediamakt som nästan uteslutande svär trohet till ideologiska föreställningar; det feministiska, politiska projektet. Därmed undanhåller man information och osynliggör berättelser som går emot den bild av verkligheten man tycker sig ha rätt att sprida. Det mesta som ger en mer komplex bild av verkligheten trycks bort. I det feministiska projektet, liksom i så många andra extrema rörelser, är det de enkla, svartvita och dualistiska problembeskrivningarna som är själva bränslet för kampens självberättigande. Vi är ”goda” och därmed har vi rätt att göra vad som helst för att uppnå våra mål.

Man vill inte höra om – eller berätta om – de problematiserande perspektiven. Information om att kvinnor oftare utsätter barn för våld än män, gagnar inte det politiska projektet. Eller att relationsvåld, inte minst inom lesbiska relationer, inte alls enbart handlar om mäns våld mot kvinnor.

Att pojkar far illa i det skolsystem som byggts upp är heller inte relevant att reflektera över. Hellre då att öppet håna pojkarna och kalla dem för ”latmaskar”, som grupp. Alla, med ett humanistiskt och fungerande intellekt, kan ju förstå att om en grupp människor så uppenbart misslyckas i skolan, så hänger det ihop med hur själva systemet är sammansatt, inte att denna grupp människor helt enkelt måste defineras som ”dålig”.

Men så långt har det feministiska vansinnesprojektet fört oss. Att vi helt öppet och utan ifrågasättande faktiskt dagligen och helt öppet kan köra över, håna, förlöjliga och diskrimera en viss folkgrupp i Sverige. Nämligen dem som råkade födas som pojkar.

Mot detta måste vi kämpa. I sann humanistisk anda. Precis som vi måste kämpa mot det kvinnoförtryck som också finns i världen, inte minst i många fundamentalistiska kulturer. Precis som vi måste ställa oss upp och kämpa mot rasism, mobbning, diskriminering och nedlåtande behandling av hbt-personer och andra grupper som defineras som ”onda”, av en för tillfället rådande och dualistisk maktordning som av olika ideologiska skäl ser sig själva som representanter för det ”goda”.

Jag har iallafall bestämt mig för att jag inte längre kan acceptera detta och därför väljer jag nu att engagera mig. Varje individ måste ju själv avgöra när gränsen är nådd, när man inte längre förmår att se åt andra hållet – när man inte längre kan tiga still och när allt som handlar om rätt och fel till slut hamnar i ett avgörande läge för den egna självrespekten.

Att hata kvinnor eller män är givetvis ett sinnessjukt tillstånd. Problemet nu är att manshatet i Sverige är statsunderstött och rent av uppmuntrat. Det har infiltrerat vårt samhälle på ett sådant sätt att vi håller på att allvarligt skada, både enskilda individer och framtida generationer.

Annonser

Åtgärder

Information

2 responses

22 06 2010
godtyckligt

Väldigt bra skrivet! Sakligt! Skulle vilja se Gudrun svara på det här =)

Fråga: du skrev ”och att många fler miljarder varje år läggs på kvinnor i sjukvården är ganska enkelt att ta reda på. För den som nu vill ta reda på det.”

Jag har läst det förut på t ex pelle billing, genusnytt mm… Men jag har aldrig riktigt fått reda på vad det beror på.
En tanke som slog mig är: kan det bero på att Kvinnor föder barn? Vad tror du? Vore kul att veta så man inte påpekar detta ifall det har en naturlig förklaring.

23 06 2010
mercegill

Hej godtyckligt, och tack.

Ja, jag tror att Pelle Billing är personen som kan redogöra för detta. Det kan säkert ha med barnafödande att göra. Andra tänkbara orsaker är ju att kvinnor oftare sjukskrivs för depressioner, när män förväntas (ibland också av sig själva) bita ihop.

Läste idag också att 50.000.000 kr nu läggs på vaccinering av tjejer mot livmoderhalscancer. Det är ju bra, tänker jag, men det kan också vara intressant att till exempel jämföra med hur mycket som läggs på att förhindra den stora andelen pojkar som väljer att ta sina liv.

/merce

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s




%d bloggare gillar detta: