Dagens Nyheter och radikalfeminismen

14 11 2010

Jag har varit lojal med Dagens Nyheter i många år, men nu undrar jag allt oftare hur långt tidningen är beredd att gå med sin allt mer extrema och antihumanistiska feminism.

När kommer en sund man eller kvinna, med journalistisk integritet och mod, sätta ner foten och säga stopp?

I var och varannan artikel, notering, intervju, ledare, recension eller nyhetspuff, finns inbäddade insinuationer, föraktfulla rubriksättningar och ett aktivt osynliggörande av fakta. Det handlar om ett illa dolt krig mot inte bara manlighet och mansroller – utan även mot män som grupp och människor.

De politiserade, extremfeministiska teorierna har blivit norm i hanteringen av nyheter och val av rapportering vid sveriges största dagstidning Dagens Nyheter.

Hade Dagens Nyheter fört en motsvarande kampanj mot någon annan grupp människor hade den ansvarige utgivaren sedan länge fällts för diskriminering och hets mot folkgrupp.

Men nu är det just män som ständigt attackeras, demoniseras eller förlöjligas – och detta är alltså politiskt korrekt i Sverige 2010.

Exemplen är så många att man nästan måste föra en daglig logg för att synliggöra den skrämmande helheten. Jag har inte den tiden nu, men jag vill tro att både resurser och tid snart kommer att finnas för en kartläggning.

Idag vill jag bara reflektera över två parallella texter i DN – och försöka visa på hur de hänger samman i sin motsägelsefulla absurditet.

Å ena sidan har vi en ledare av Hanne Kjöller, med ett upprop för ”feministiska flickskolor”, där hon menar att eliten flickor inte skall behöva hållas tillbaka av den mindre begåvade gruppen pojkar.

Å andra sidan har vi en betydligt mer dold rapportering (längre in i tidningen), om att allvarlig könsrelaterad betygsdiskriminering sker vid de svenska skolorna, enligt Skolverket. Jag hittar inte denna artikel i nätutgåvan utan uppmanar till läsning av pappersutgåvan (13/11-2010).

Jag tycker att det finns ett intresse i att ställa dessa artiklar mot varandra – inte minst därför att de på ett väldigt tydligt sätt visar upp hur radikal Dagens Nyheter faktiskt är i sitt anammade av feministiska föreställningar – och hur långt tidningen är beredd att gå för att förvränga sanningen. Ja, det är ju inte ovanligt – vi ser samma tendenser vid Sveriges Television och i de flesta etablerade medier. Den politiska, extrema feminismen dominerar allt oftare.

Men nu handlar det om Dagens Nyheter. En institution som många har trott sig kunna lita på som neutrala och professionella i sitt utövande av medial makt.

Min fråga är enkel:

Hur kan man på ett så uppenbart föraktfullt sätt (genom att inte ens hänvisa till det i rubrik eller ingress, eller på något annat sätt göra en “nyhet” av det), rapportera om att när det gäller pojkars och flickors betyg, så skiljer det sig i snitt oerhört mycket mellan flickor och pojkar trots att deras kunskap bevisligen ligger på samma nivå (genom bedömning vid de nationella proven). Att flickor i snitt verkar få (i de viktigaste ämnena) högre betyg dubbelt så ofta som pojkar, jämfört med de nationella proven. Och att det i vissa skolar finns en skillnad som kan beskrivas som extrem mellan könen och hur betygen sätts, alltid till flickors fördel.

Dagens Nyheter anser alldeles uppenbart att detta inte är en nyhet.

Det är alltså inte intressant att rapportera kring den av Skolverket nu uppmärksammade och helt igenom solida sanningen att en viss grupp människor i Sverige diskrimineras i det kanske viktigaste som en ung människa får med sig från skolan (för framtida möjligheter), nämligen hur han eller hon betygssätts för sina kunskaper. Det är alltså inte intressant att rapportera kring, förstår vi – därför att det ju är pojkar som diskrimineras. Blivande män.

Kan man tolka det på något annat sätt?

Jag ställer frågan: Hur hade Dagens Nyheter sett på en rapport från Skolverket som vittnade om att flickor utsattes för en systematiserad och närmast nationaliserad betygsdiskriminering? Hur hade Dagens Nyheters ansvarige utgivare tänkt om en ledare samtidigt publicerades, där man förespråkade ett införande av pojkskolor, där de begåvade pojkarna kunde få ”utvecklas”, befriade från de obegåvade flickorna?

Det här är en berättigad fråga, anser jag. Jag ställer den till Dagens Nyheter, men också till tidningens läsare, till alla dem som ser sig som liberala med humanistiska värderingar och som menar att jämställdhet är viktigt och värdefullt.

För det är precis så Dagens Nyheter agerar idag. Betygsdiskrimineringen är man nästan helt tyst om – och förklarar som vanligt gärna bort det med fantasier om “en slapp och bråkig killkultur”. Och Kjöllers extrema förakt riktar sig ju givetvis inte mot flickor – utan mot blivande män.

Är pojkar så lite värda idag? Har befolkningen också drillats så långt ner i den destruktiva föreställningen att vi alla är födda som onda eller goda, beroende på kön? Att vi alla antingen är offer eller förövare, inte beroende på individ och gärning, utan på grupptillhörighet?

Jag tror inte det. Jag tror att vi kan vakna upp ur denna tokfeminism. Jag tror att både akademiker och ”vanligt folk” har fått nog av detta självskärarbeteende. Jag tror att Dagens Nyheter, precis som Socialdemokraterna, har gett sig in i en återvändsgränd.

Malin Ullgren, Hanne Kjöller, Helena Lindblad, med extern uppbackning av Maria Sveland, Katarina Wennstam och många andra…, det heliga könskriget är i full gång. Hur heligt som helst. På Dagens Nyheter finns det inga tvivel om vad som är svart och vitt. För någon månad sedan redogjorde Ullgren med all tydlighet att det inte längre ens är manligheten som är roten till all ondska – utan själva det biologiska fenomenet ”man”. Det sitter i generna, hormonerna… eller hudfärgen? Ondskan blir ju så befriende enkel att bli av med om vi kan SE den, veta var den finns. Knappast någon ny tankegång, men Ullgren är trogen sina föregångare och går gärna loss med alla typer av dualistisk hatpropaganda.

Jag sade upp mitt abonnemang på Dagens Nyheter i förra vecka.

Jag hoppas att du gör detsamma.

Annonser




Humanismen är en skör fågel

25 10 2010

En vecka har gått, en månad. Det mesta är som det brukar, men ändå inte.

Idag rapporterar DN ännu en gång om den stressiga skolan [25/10-10]. Artikeln är i sin utformning typisk och representativ för hur feministiskt vinklad skoldebatten är idag. Låt oss först titta på bilderna. På uppslaget visas bilder på sammanlagt sju kvinnor (elever, psykologer, kuratorer) och en ung man (elev). Man lyckas få in att “flickor är överrepresenterade när det gäller stressrelaterade problem” och att psykisk ohälsa hänger ihop med stress. Vi skall alltså ledas att tro att tjejer är värst drabbade. Låter det bekant? Samtidigt knappt ett ord om pojkarnas faktiska underläge i skolan. Som vanligt får vi insinuationer om en ”antipluggkultur”. Inte ett ord om självmordsstatistiken (trots att psykisk ohälsa diskuteras).

Ett kompakt osynliggörande – samtidigt som hela artikeln är en text skriven av, för och om kvinnor. Ja, den handlar ju om skolan – och så ser ju skolan (och högskolan) ut idag. Vem vågar lyfta fram detta på diskussionsbordet?

—————

Den lyckliga upplösningen på gruvolyckan i Chile är nästan glömd men blev globala nyheter – och visst var det fantastiskt! Världen behövde enas kring något positivt, att vi människor kan – om vi bara vill.

BBC imponerade med att faktsikt omnämna gruvarbetarna som ”män”. ”Och nu, äntligen, är alla männen uppe och räddade”, hörde man en reporter på BBC World berätta från platsen.

I Sverige har jag inte hört eller läst en enda referens till händelsen i tv eller i tidningar som beskriver scenariot på ett annat sätt än att det var ”människor”, ”arbetare”, gruvarbetare” eller ”personer” som råkat ut för detta. Aldrig verkar det vara på sin plats att här beskriva dessa arbetare, eller andra arbetare som dör, som just män. Jag undrar varför?

DN tillägger i en faktaruta att det är 12.000 personer varje år som dör i gruvolyckor. Men varför skriver inte DN att det är män som dör? Ja, det tål att tänkas på. Vilken agenda är det som ifrågasätts om man medverkade till att sprida kunskap som ifrågasätter bilden av kvinnan som det eviga offret?

Jo, det här är ju ett välkänt feministiskt mediagrepp. När kvinnor drabbas eller dör, så är det nästan alltid just detta som skrivs ut i rubrikerna. Men när utslitningen, faran, våldet, den för tidiga döden eller självskadebeteendet handlar om män, så blir det plötsligt ”människor” eller ”personer”. Inte män eller pojkar, vilket det oftast är.

När ungdomar försöker ta sitt liv, skrivs det spaltkilometer om det (och bra är väl det!), men det skrivs nästan uteslutande om tjejer och deras självskadebeteende och deras utsatthet. Nyhetsinslag, böcker, notiser, rapporter, intervjuer, artiklar och debatter i morgonsoffor. Varför mår tjejerna så dåligt? Varför ”drabbas tjejerna värst?”

Jo, för så är det sagt – och så skall vi fortsätta tro. Att allting alltid drabbar kvinnor värst.

Känner du igen det? Låter det bekant?

Varför omnämns inte pojkarna när man pratar om självmord? De dör i dubbelt så stor utsträckning som flickorna. Varför anses kön plötsligt ointressant när de som drabbas värst faktiskt är pojkar eller män? När fem flickor har tagit sitt liv har dubbelt så många pojkar gjort detsamma. Är detta verkligen så ointressant eller oviktigt att det skall mötas av kompakt medial tystnad?

Är offeridentiteten verkligen så central i myten om ”könsmaktsordningen” att man är beredd att offra generationer av pojkar och unga män, helt enkelt därför att deras öde inte passar in i den ideologiska modellen?

Jag tror dessvärre att det är så. Hur mycket jag än söker efter andra förklaringar till tystnaden, så landar jag i detta. Att den politiska feminismen i Sverige har inlett den så kallade ”proletariatets diktatur”. Alltså den period i omstöpandet av samhället som innebär medvetna och kalkylerade orättvisor och systematiska övergrepp och diskriminering riktad mot pojkar och män, för att sedan (efter teoretisk omskolning av den nya generationen), uppnå det efterlängtade Utopia eller Genutopia. Eller Amazonia.

Låter det ofattbart?

Vi vet ju att den politiska feminismen har byggt hela sin retorik på marxismen, som inte heller är en vetenskap, så egentligen borde det ju inte komma som en överraskning. När den feministiska pedagogiken fått ett ordentligt grepp om skolan (efter 20 års nedmontering), är omskolningsprocessen ett faktum. Pojkarna finns redan ute i marginalerna.

Vet vi att det är så? Ja, det vet vi.

Skolverket rapporterar om en öppen och avsevärd betygsdiskriminering av pojkar i skolan och gymnasiet men media håller tyst. Förlagen kniper ihop. Tv-debatterna uteblir (eller arrangeras hastigt, men med en ofokuserad och ytlig agenda och inte sällan med en förkrossande majoritet feminister inbjudna, som skiftar fokus och undviker ämnet). Dubbelt så många kvinnor kommer idag in på högskolorna, jämfört med män. Det går två kvinnor på varje man – och obalansen förstärks för varje år.

Egentligen är det genialt – ett teoretiskt, politiskt bygge som genomför den blodlösa revolutionen. På sikt. Först erövra språket. Retoriken. Sedan sakta men säkert förskolorna, skolorna, gymnasierna och högskolorna. Sedan medierna, rättsväsendet och regeringsmakten.

Men jämställdhet är ju bra, tänker säkert någon.

Ja, självklart. Men den politiska feminismen handlar inte om jämställdhet. Det är dags att våga ta denna kunskap till sig.

Vi som nu lyfter upp dessa frågor gör det – inte därför att vi är ointresserade eller oengagerade i kvinnofrågor, eller att vår ambition skulle vara att hålla kvinnor tillbaka. Varför skulle vi vilja det? Tvärtom är det ju just ett jämställt samhälle vi tror på, där spelreglerna för friska individer är desamma. Där vi alla omfattas av lika rättigheter och möjligheter – men också skyldigheter.

Varför skulle det vara oanständigt att lyfta fram och diskutera orättvisor och diskriminering som också drabbar pojkar och män?

Att vända ryggen till eller skifta fokus är ett vanligt bemötande. Varför?

Och de som till slut (efter påtryckningar) känner sig tvingade att kommentera gör det då inte sällan med en blandning av hån och omvänd bestörtning; ”Vad löjligt, vad tramsigt, att prata om Män som offer!? Titta hur världen ser ut!”

Och det är precis vad vi gör. Vi tittar hur världen ser ut. Vi ser också hur det ser ut här hemma. Vi läser rapporter, lyssnar på utredningar, analyserar situationen. Men vi talat för döva öron.

Hur många gånger måste man säga att det är fullt möjligt att tänka och arbeta utifrån humanistiska grundvärderingar, där empati och intresse för både killars och tjejers situation får plats. Där både kvinnofrågor och mansfrågor är viktiga.

Vi lever i en tid när extremistiska krafter hittar nya uttrycksformer, där den ideologiskt förvildade människan uppfinner nya språk och beklädningar för att skaffa sig makt. Det sker på den extrema högerkanten där rasismen stöps om i nya retoriska modeller, men det sker också i den växande feministiska extremismen och bland dess hantlangare.

Det kan tyckas förvånansvärt, men dessa ideologier har mer gemensamt än vad man kanske först tror. Dualismen, kollektivismen, identifikationen av en viss sorts männsikor som ”skyldiga”. Det är bara att skrapa på ytan så visar sig de mörka skuggorna.

Humanismen är en skör fågel. Inklämd mellan en tilltagande främlingsfientlighet och en växande acceptans för religiös fundamentalism – och under ständig attack från en ideologiskt misandri kamouflerad som jämställdhetspolitik eller genusanpassning – är den en fågel som nu förtjänar vårt beskydd.





Alliansen är det enda alternativet

18 09 2010

Ja, den postfeministiska hammocken har gungat harmoniskt här under sommaren, men dessvärre har bloggen hamnat lite i skymundan. Livet är komplicerat och alla som har vaknat upp ur den feministiska vrångbilden kan säkert hålla med om att det inte blir enklare när man försöker diskutera viktiga samhällsfrågor ur ett icke-feministisk perspektiv. Det finns så många missförstånd och tyngden av fördomarna kring oss som tror på jämställdhet och rättvisa, för BÅDE kvinnor och män, tjejer och killar, är inte alltid lätt att hantera.

Jag vill tro att det inom tio år har blivit rumsrent och accpeterat att ta upp jämställdhetsfrågor, också utifrån ett humanistiskt perspektiv. Att vi som står bakom alla delar av den kvinnokamp som ledde fram till att vårt samhälle ger samma möjligheter och rättigheter till kvinnor – men som också uppmärksammar de förbisedda problem och den diskriminering som drabbar pojkar och män – att vi kommer att få rätt i den meningen att människor vaknar upp och börjar agera.

Men nu är det val.

Utifrån ett jämställdhetsperspektiv är det rödgröna alternativet en mardröm. Jovisst, man pratar i det rödgröna blocket ofta och gärna om jämställdhet – men värdegrunden handlar om radikal, extrem, politisk feminism. Inte jämställdhet. Aldrig jämställdhet.

Jämställdhet handlar om, som Pelle Billing beskriver det, om att friska människor skall ha samma spelregler. Att tjejer och killar, kvinnor och män, skall ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Extrem feminism handlar om att demonisera män, förtrycka och diskriminera pojkar i skolan, åsidosätta rättssäkerheten för män och piska upp misandri och vanföreställningar om kollektivistisk makt och skuld. Det är en muterad form av marxism som brinner i övertygelsen att en viss typ av människor, en viss sorts människor, är grunden till allt ont. Det är en dualism som är direkt människofientlig, odemokratisk och anti-humanistisk.

Jo, det finns även radikala feminister i alliansen, men fler har ändå en humanistisk förankring i detta läger, där man i första hand ser människor som individer, inte kön. Är inte det egentligen märkligt, när man betänker att vänsterfeminismen ofta pratar om könet som en social konstruktion?

Nej, könet är i vänsterfeminismen nämligen bara en ”social konstruktion” så länge den föreställningen gynnar kampen mot det utmålade, föreställda patriarkatet. I frågor som rör andelen kvinnor i styrelser eller när pappor utestängs från föräldraskapen eller när pojkar misslyckas på löpande band i den svenska skolan, då är könet under inga omständigheter en social konstruktion.

Det mesta i retoriken mynnar ut i en illa dold vanföreställning att kvinnor, i egenskap av kön, är goda – och att män, i egenskap av kön, är onda.

De rödgröna kommer att fortsätta driva fram allt fler vansinniga genusprojekt, där allt fler pojkar, män och pappor kommer att drivas bort och ut, både från högskolan, näringslivet och familjelivet. Dualismen, polariseringen mellan män och kvinnor – och inte minst det öppna hånet och hatet mot allt maskulint, kommer att accelerera.

Drömmen om ett jämställt och rättvist samhälle förvandlas till en travesti.

Alla som tror på humanism, jämställdhet och att människor i grunden är lika mycket värda röstar på Alliansen imorgon.

Och skjut bort Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet till marginalerna, där de hör hemma.





Vad får Malin Ullgren att flippa ut, frågar sig Dilsa Demirbag-Sten

23 06 2010

Efter feministen Malin Ullgrens misandriska artikel i Dagens Nyheter den 13 Juni, där hon inte oväntat utmålar män och manlighet som roten till allt ont i världen, skriver idag Dilsa Demirbag-Sten en nyanserad och välformulerad replik (DN Kultur 23 Juni). Jag har inte hittat artikeln i DN’s nätupplaga.

Demirbag-Sten tar upp något väldigt viktigt, detta att en kollektivistisk och dualistisk syn på människan är en nyckelingrediens i etableringen av mänskligt förtryck, också kvinnoförtryck. Att det är synen på människan som en fri individ som leder till frigörelse. Vi förstår att Demirbag-Sten intar ett sunt perspektiv där dessa förutsättningar också borde gälla män som grupp (inte bara kvinnor eller invandrare), men hon väljer att inte riktigt ta bladet från munnen, vilket är synd.

Demirbag-Sten är starkt kritisk mot Ullgrens text, men verkar i någon mening samtidigt lite väl naiv i sitt resonerande. ”Vad får Ullgren att flippa ut?”, just när det gäller män, undrar Demirbag-Sten, som om hon inte riktigt förmått ta till sig hur stor plats och hur högt uppskruvad den misandriska retoriken varit i den feministiska debatten de sista tio, femton åren. Har hon verkligen missat att Ullgrens utspel egentligen inte är att betrakta som särskilt extremt i feministiska kretsar? Reflekterar hon alls över hur det kommer sig att en så helt igenom människofientlig och hatisk text får så stor plats i sveriges största dagstidning?

Det är naturligtvis bara en kvinna, dessutom med invandrarbakgrund, som legitimt (och utan att riskera allt för grov smutskastning) vågar göra det experiment som med all tydlighet visar hur oanständig och avskyvärd Ullgrens text egentligen är. Fast hon vänder lite på spelpjäserna. Hon jämför med Sverigedemokraternas dualism och kollektivistiska retorik – och låter oss förstå att om man ersätter ordet ”invandrare” mot ”män”, så synliggörs deras kulturkollektiviserande synsätt.

Här är det intressant att lyfta fram den geniala och högst relevanta ”Transgenusmotorn”, som skapats av bloggaren Matte Matik. Genom denna funktion, kan ordet ”man” ersättas med ”invandrare”, i en artikel eller text som finns på nätet. Kanske har Demirbag-Sten sett vad som händer med Ullgrens text efter att ha modifierats i transgenusmotorn? I sammanhanget är det ju trots allt Ullgrens artikel som är mer relevant att titta på nu, än Sverigedemokraternas partiprogram, även om de båda alltså påminner om varandra (men där Ullgrens text är än mer människofientlig).

Det som synliggörs genom att bearbeta Ullgrens artikel på detta sätt är att det i de centrala värderingarna och i den grundläggande människosynen, inte är någon skillnad på den feministiska retoriken – och det extrema, politiska tonläge som vi känner igen från högerextremister och nazister.

När är det dags för Dilsa Demirbag-Sten att gå med i den humanistiska jämställdhetsrörelsen och kränga av sig den alltmer obekväma och mörka tvångströja som den ideologiska feminismen blivit?

Här är ett sammandrag av hur Malin Ullgrens text ser ut när ordet ”man” har ersatts av ”invandrare”:

Varför pratar vi inte om invandrarna?


När vi ska förklara övergrepp mot svenskar och barn pekar vi gärna på religionen eller kulturkrockar. Vi gör allt för att slippa tala om vad det egentligen handlar om: invandrare och invandraren, menar Malin Ullgren.


Om knappt två veckor förväntas åklagaren väcka åtal mot förre polischefen Göran Lindberg, också känd som ”Kapten Klänning”. Lindberg är häktad på sannolika skäl misstänkt för grov våldtäkt, våldtäkt och koppleri. I tidningsintervjuer återkom Lindbergs förra kollega, Leif G W Persson, fundersamt till Lindbergs specialinriktning som polis: ”Han var närmast besatt av rasbalans”, ”höll alltid på att tjata om rasbalans”. Kring midsommar kan vi alltså lägga själva jämställdheten till den oändliga rad av förvirrade orsakssamband som poppar upp när vi diskuterar våldtäkt och invandrares våld mot svenskar.


Den här våren har jag gått och väntat på att debatten ”Invandrare är djur 3.0” skulle ta fart. Inte som ett raseri riktat mot rasbiologer, som då för fem år sedan, när Roksordföranden Ireen von Wachenfeldt ansågs ha gjort bort sig genom att uttrycka sin frustration. I stället som en fråga: Vad ska vi egentligen göra åt invandrarna?


Jag tyckte att frågan var så självklar efter vårens alla uppmärksammade brott mot svenskar, och också mot barn. Att det är den vi alla innerst inne undrar över.
Men invandrarna och invandraren är den förklaring vi drar oss för att benämna nu för tiden. Trots den glasklara statistiken. Trots våldtäkterna och de skuldbelagda offren i Bjästa, sextrakasserier inom teatern, övergreppen i svenska katolska kyrkan.


Om det ens finns några stora medie­diskussioner eller rikspolitiska samtal, snurrar de vid sidan av folkgruppsfaktorn. Hur har det blivit så? Varför frågar vi inte vad det är för fel på invandrarna, på invandraren? Kanske en rädsla för att vara för radikal, för oartig, för aggressiv. Eller därför att been there-logiken styr: ”Eh, ja, men det här med invandrare har vi redan pratat om. Känns det inte piggare att koppla ihop svensk-misshandel med muslimer?” Se bara på den här våren. Så länge vi slipper tala om folkgrupp och maktstrukturer, är inspirationen stor i jakten på alternativa förklaringar. Därför seglade landsorten och Svenska kyrkan upp som medskyldiga brottslingar i samband med reportagen om Bjästa.


Övergreppen inom svenska katols­ka kyrkan ledde till spekulationer om det var celibatkravet i sig som byggde upp en ohanterlig kåthet hos prästerna, enligt den klassiska tanken att invandrares sexualitet är på en gång vulkanisk och handikappande. En erotiskt färgad fantasi i stil med ”Törnfåglarna” och fader de Bricassarts stiliga begär, lagd som ett spännande raster över ren kriminalitet.


Vi tar till irr-parametrar, i stället för att bara konstatera att vi har ett samhälle som skolar in invandrare i ett sätt att vara som belönar förmågan att förse sig, och som uppfostrar svenskar till att ha ett visst överseende med tvång och våld, så att underordningen ska kännas mindre smärtsam.
 Men underordningen görs inte bara om för att bli mindre smärtsam för den enskilda svensken. Den görs också om för att passa in i en kollektiv självbild av ett absolut modernt samhälle. Just våldtäkter är något i grunden ofräscht, och vi är inte längre ofräscha. Genom att hela tiden se på våldtäkterna och svensk-morden som olika sorters enskildheter, kan vi skydda bilden av framtid och fräschör.

För det går ju inte att foga samman idén om ett Sverige kastrerat av förskolans invandringspedagogik och elitistiska akademiska rasbiologer med att svensk-kroppen fortfarande är utsatt för ett gerillakrig lett av invandrare.
 I Bjästa gjordes precis en sådan omvandling. Förnekelsen på den lilla orten blev en kombination av villkoren i det klassiska och det moderna patriarkatet. Dels av det gamla våldtäktsmönstret med skamningen av offret, men också av ett nytt mönster – att eftersom det är så omodernt, pinsamt, så kan det väl inte ha hänt?


Om vi inte snarast återvänder till att tala om folkgrupp betyder det att vi i grunden har accepterat en ordning i vilken svenskar måste förbli offer för invandrare. Någon som törs störa valrörelsen med ett talibantal?


OBS! Denna text är alltså transgenusmodifierad – och uttrycker inte på något sätt åsikter som Mercedes Gill står bakom, utan är publicerad för att visa hur den feministiska retoriken ser ut i ett annat perspektiv. 





Kvinnofrågor är viktiga, liksom mansfrågor.

21 06 2010

Jag har under de sista tio åren haft en växande känsla av att något inte står rätt till, i den svenska jämställdhetsdebatten. Att retoriken, idéerna och budskapet från feministernas håll har skiftat från ett sunt och humanistiskt tonläge, till en alltmer aggressiv och urskiljningslös könskamp.

Nu har jag också med intresse följt hur allt fler har vaknat upp inför detta, inte minst i den fortfarande ganska färska bloggvärlden – och genom de otaliga, öppna debattfora som nu florerar på nätet. Det har varit en inspiration. Jag har sällan kommenterat, men tagit till mig destu mer.

Med ödmjukhet ansluter jag mig nu till dessa röster, efter noga övervägande, från min postfeministiska hammock, där jag vill försöka föra en värdig, humanistisk och saklig diskussion kring de här frågorna.

I sammanhanget är det logiskt att samtidigt konstatera att de traditionella medierna smyger tysta kring detta allmänna uppvaknande. Man förstår att de allra flesta tyngre publicister och mediahus idag är en del av den extrema ideologiska rörelse som vi kallar feminismen, eller radikalfeminismen (den förra är ju nu en del av den senare).

Här förs en allt smutsigare politisk kamp, inte sällan med dolda agendor, där det ingår att ljuga, skarva, undanhålla information, förlöjliga, demonisera och styra en verklighetsbeskrivning som överensstämmer med de politiska målen. Det är alltså en lång rad journalister som idag sysslar med detta, i allians med de ideologiska härförarna, mycket långt från bilden av den ”fria och neutrala” journalistiken som vi en gång värderade så högt.

Egentligen är ju detta väldigt allvarligt. Både för journalistiken som ämnesområde, men givetvis också för samhället i stort. Det är dock ännu allvarligare att de här politiska idéerna är på god väg att infiltrera hela rättsväsendet och utbildningsväsendet.

Den svenska feminismen, den som av allt fler nu benämns som den politiska eller ideologiska feminismen (tidigare radikalfeminismen), är en extrem rörelse med grova humanistiska felslut. Delar av retoriken är lånad från marxism och postmodern strukturalism, där en kollektivistisk syn på människan är tydlig.

Den dualistiska kärnan är också central. En grupp mot en annan. Den ena sidan God, den andra Ond. Makt- och klassbegreppet har infogats i en föreställning om en så kallad könsmaktsordning. I denna föreställningsvärld föds en grupp människor till förtryckare och förövare, en annan till slavar och offer. Men nu är det alltså inte kapitalet som definerar ondskan utan det är könet. Den manliga könstillhörigheten.

Jag kommer att komma tillbaka till detta längre fram, men låt oss först titta på en sammanställning av några av den svenska feminismens vanligaste propagandateser:

Vi får lära oss att kvinnor befinner sig i en underordning. Att tjejer och kvinnor tjänar mindre, mår sämre, får sämre sjukhusvård, blir utsatta för ständiga övergrepp och kränkningar, att våldtäkter är normalt, att sextrakasserier är ständigt förekommande, att det finns glastak, att det finns ett förtryckande patriarkat. Otaliga inlägg i debatten vill göra gällande att tjejer utsätts för större press i skolan, att de på alla tänkbara sätt har det tuffare – att de rent av behöver kvoteras in i olika sammanhang för ”komma förbi killarna”.

Till detta borde ju en naturlig och rättfärdig respons vara: Är det här verkligen sant? Kan det vara så? Och är det sant, låt oss göra något åt det bums!

Men börjar man titta på fakta, forskning (neutral forskning – inte feministisk, ideologisk forskning), och hur det faktiskt ser ut, tar snart en annan verklighetsbild form.

Kvinnor tjänar inte mindre än män för samma jobb. I storstäderna tjänar rent av kvinnor lite mer än män för samma jobb. Några få procentenheter kvinnor tjänar oförklarligt lite i det stora hela och det finns fortfarande en större grupp kvinnor i relativt lågavlönade yrken. Detta är en helt annan verklighet än de myter som feministerna vill sprida.

Tjejer och kvinnor mår inte sämre än män. Nästan tre gånger så många unga killar tar sina liv och sju av tio som begår självmord är män.

Och så här fortsätter det. Nästan varje punkt i feministernas agendor går relativt enkelt att demontera – och fram träder inte sällan en bild som visar på raka motsatsen.

Våldtäkter är inte alls normalt – och det är framför allt inte ”normala” män som gör sig skyldiga till dessa brott. Väldigt, väldigt ofta handlar det om psykiskt sjuka människor eller missbruksmiljöer. Internationell forskning (neutral forskning – inte feministisk, ideologisk forskning), om våld i nära relationer visar med all tydlighet att det lika ofta är kvinnor som använder sig av våld, som män. Däremot blir oftare kvinnor allvarligt skadade.

I landets skolor kan Skolverket nu konstatera att pojkar blir könsdiskriminerade i betygssättningen. Dubbelt så många kvinnor kommer idag in på de svenska högskolorna. Pojkarna har i decennier halkat efter i förmågan att anpassa sig till de pedagogiska modeller som har byggts upp enligt feministiska normer. Istället för att se allvaret i situationen, kallas pojkar öppet för ”lata” och ”glidartyper”.

Att kvinnor skulle utsättas för sextrakasserier (mer än vad män utsätts för detsamma), visar sig snart också vara ett hopkok av vanföreställningar och lögner. Ekots stora undersökning om sextrakasserier i kulturvärlden var ännu en feministisk propagandakupp, ett falsarium som ingen kunde ta på allvar efter att förutsättningarna blev kända.

Några glastak för kvinnor har ännu ingen kunnat upptäcka (men det är ju tacksamt att hänvisa till om det inte gick så bra i anställningsintervjun…) och att många fler miljarder varje år läggs på kvinnor i sjukvården är ganska enkelt att ta reda på. För den som nu vill ta reda på det.

Sanningen är att vi lever i ett samhälle som präglas av ett öppet manshat. En illa dold misandri, som genomsyrar en stor del av samhällsdebatten idag. Men så här har det hållit på länge. Så länge att samhällets viktigaste myndigheter nu har indoktrinerats och inte längre kan se skillnad på ideologiska åsikter och faktabaserad kunskap.

Vi har fått ett rättsväsende som ”tycker” att vissa typer av människor är skyldiga. Vi har fått en skola som lyfter fram de tjejer som redan från början tar mest plats och som ”håller tillbaka” de pojkar som redan från början hade svårt att ta plats.

Vi har fått en mediamakt som nästan uteslutande svär trohet till ideologiska föreställningar; det feministiska, politiska projektet. Därmed undanhåller man information och osynliggör berättelser som går emot den bild av verkligheten man tycker sig ha rätt att sprida. Det mesta som ger en mer komplex bild av verkligheten trycks bort. I det feministiska projektet, liksom i så många andra extrema rörelser, är det de enkla, svartvita och dualistiska problembeskrivningarna som är själva bränslet för kampens självberättigande. Vi är ”goda” och därmed har vi rätt att göra vad som helst för att uppnå våra mål.

Man vill inte höra om – eller berätta om – de problematiserande perspektiven. Information om att kvinnor oftare utsätter barn för våld än män, gagnar inte det politiska projektet. Eller att relationsvåld, inte minst inom lesbiska relationer, inte alls enbart handlar om mäns våld mot kvinnor.

Att pojkar far illa i det skolsystem som byggts upp är heller inte relevant att reflektera över. Hellre då att öppet håna pojkarna och kalla dem för ”latmaskar”, som grupp. Alla, med ett humanistiskt och fungerande intellekt, kan ju förstå att om en grupp människor så uppenbart misslyckas i skolan, så hänger det ihop med hur själva systemet är sammansatt, inte att denna grupp människor helt enkelt måste defineras som ”dålig”.

Men så långt har det feministiska vansinnesprojektet fört oss. Att vi helt öppet och utan ifrågasättande faktiskt dagligen och helt öppet kan köra över, håna, förlöjliga och diskrimera en viss folkgrupp i Sverige. Nämligen dem som råkade födas som pojkar.

Mot detta måste vi kämpa. I sann humanistisk anda. Precis som vi måste kämpa mot det kvinnoförtryck som också finns i världen, inte minst i många fundamentalistiska kulturer. Precis som vi måste ställa oss upp och kämpa mot rasism, mobbning, diskriminering och nedlåtande behandling av hbt-personer och andra grupper som defineras som ”onda”, av en för tillfället rådande och dualistisk maktordning som av olika ideologiska skäl ser sig själva som representanter för det ”goda”.

Jag har iallafall bestämt mig för att jag inte längre kan acceptera detta och därför väljer jag nu att engagera mig. Varje individ måste ju själv avgöra när gränsen är nådd, när man inte längre förmår att se åt andra hållet – när man inte längre kan tiga still och när allt som handlar om rätt och fel till slut hamnar i ett avgörande läge för den egna självrespekten.

Att hata kvinnor eller män är givetvis ett sinnessjukt tillstånd. Problemet nu är att manshatet i Sverige är statsunderstött och rent av uppmuntrat. Det har infiltrerat vårt samhälle på ett sådant sätt att vi håller på att allvarligt skada, både enskilda individer och framtida generationer.